Corona
I mitten av mars åkte hustrun och jag till Coop och för att handla. På väg in i entrén mötte vi ett par med var sin kundvagn fylld med toapapper. Det var i övrigt tomt på kunder. Hyllorna med toapapper gapade tomma. Det kändes riktigt ödsligt att gå omkring i det stora köpcentret.
Nåväl, vi fyllde vår varuvagn med allt vi behövde och betalade i själv servicekassan. Allt utan att möta en människa.
När vi kom hem, gick vi in i en självvald karantän. Det är en underlig situation vi lever i. Att denna lilla coronaorganism kan drabba en hel värld på bara ett par veckor!
Jag vill umgås med mina vänner! Jag vill sätta mig i bilen och besöka min dotter i Malmö och åka till Bornholm några dagar! Jag vill göra en kryssning med Birka eller Cinderella! Jag vill tillsammans med mina döttrar planera för en resa till underbara Amorgós i Grekland! Allt som var så naturligt att göra!
Allt detta är stängt för oss seniorer! För hur länge? Det finns glädjeämnen. Tack Internet för Skype och möjligheten att chatta med video i telefonen. Häromkvällen satt vi uppkopplade hela familjen. Det närmaste vi kommer varann inom överskådlig tid!
Det stora glädjeämnet är den vilja att hjälpa till, som visar sig när det gäller att handla. Vänner, döttrarna och deras vänner, som ofta ringer när de själva skall handla. De får en köplista via telefonen och ställer varorna utan för dörren. Så betalar man enkelt med Swish.
Men just nu skiner solen. Det är över 20 grader. Dags för det viktigaste man kan göra för att bryta isoleringen! Fram med bungy stavarna och ut på en stärkande promenad.