Nilsove

En Bror att minnas och smeknamnen som försvann

Han hette Bror men han var inte min bror. Däremot var han bokhandlare i Finspång under flera årtionden och en sympatisk person som jag såg upp till.

Bror Ericsson, hustrun Berit och sönerna Anders och Janne tog över bokhandeln efter Tore Isaksson och drev den sedan på ett sätt som jag uppskattade. Bokhandeln hade många kunder och vi trängdes gärna i de trånga men trevliga lokalerna i centrala Finspång. Dessvärre har Finspång ingen bokhandel sedan flera decennier. Oj, vad den saknas. Numera får man leva på minnen från fornstora dagar, från 1960-tal till en bit in på 2000-talet. Under Brors tid var det stora bokreor i februari och Bokens Dag på hösten i arrangemang med Biblioteket. Reorna hölls först i bokhandeln, men det blev för trångt med tiden. Bror behövde expandera och hade turen att hitta tomma lokaler som fungerade bra.

Under mina 44 år som journalist i Finspång har jag mött och blivit bekant med åtskilliga människor som gjort avtryck. Bror Ericsson var en av dem. Litteratur, kultur och idrott var hans stora intressen. Vår vänskap blev inte sämre av att han hade en portion humor. En fredag i slutet på 1990-talet åkte jag tåget till Malmö för att emot en utmärkelse för ett långt medlemskap i Malmö FF.

Så här skrev jag i Glimtarna därefter: ” I avsaknad av en bok, tidning eller lämpligt resesällskap för konversation roade jag mig att i att iaktta övriga resenärer i kupén. Fyra och en halv timmes resa kan bli sega, men tack vare omgivningens uppträdande blev det roliga timmar. Inte minst en yngre kvinna som satt fördjupad i en bok. En rolig sådan för hon brast ut i våldsamma gapskratt gång på gång.”  Bror Ericsson läste vad jag skrivit och skickade följande kommentar: ”Vad läser jag i dina Glimtar. Hur kan du åka tåg ända till Malmö utan att ha en bok med?” Ja, hur kunde jag göra en sådan miss?

Jag har upptäckt att vedernamn, det vill säga smeknamn och öknamn, håller på att försvinna. Det är sällan man hör dem nämnas numera. Varför det blivit så har jag ingen förklaring till. Hela 1900-talet nyttjades de, särskilt inom idrotten, på arbetsplatserna och i olika sammankomster.  Här en rad exempel från Finspång och bruksorterna:

I de tidiga Faik-åren på 1940-åren kallades Erik Gustavsson för ”Peve”, Karl-Erik Nygren för ”Nypa” och Harald Lindberg för ”Väsby”. ”Göken” var ett känt smeknamn på 50- och 60-talen för bröderna Göran, Janne, Anders och Lars-Åke.  Sören Eriksson var känd som ”Säcken” och sonen Björn döptes till ”Påsen”. Torstorps IF hade en målvakt som hette Roland Carlsson som nämndes som ”Murarn”. Lennart Karlsson var kort och gott ”Snitsarn”.  Bröderna Leif, Lasse och Göran fick smeknamnet ”Lommen” efter pappa Clas.

I Lotorp var busschauffören Stig Åkeborg ”Pysen”, Erik Karlsson ”Bågskytten” och skidåkaren Bror Karlsson gick under namnet ”Brollan”, Musikern Lennart Johansson i Torstorp fick smeknamnet ”Mozart”. Målaren Ragnar Persson kallades för ”Räven” och namnet fick också sonen Pelle.

/ Nilsove Magnusson