Jag är född och uppväxt i Finspång. I ett gult hus på Östermalm, byggt av min pappas mormor och morfar när de flyttade tillbaks till Sverige från andra sidan Atlanten. Det har alltid varit ”mitt hus” även efter att vår familj sålde det och jag tar ibland omvägar för att se så att huset fortfarande mår bra.
Livet tog mig sedan runt i Sverige. Men längtan tillbaka har alltid funnits. För fem år sedan köpte jag och min man ett hus på Norrmalm. Ett fantastiskt hus med själ och värme. Men ett hus som inte var vår slutdestination. Vi längtade efter något större. Något mer formbart och mer på landet. Gärna med stor trädgård och mycket plats för våra barn. Exakt hur det skulle se ut visste vi inte. Men det fanns en sak vi inte var beredda att tumma på. För oss var det allra viktigaste att huset låg i Finspångs kommun.
Min man är uppväxt i Lotorp och det är så långt ifrån centrala Finspång han någonsin bott. Finspång är hans trygghet. Jag har flyttat runt och trots våra skilda erfarenheter så var det i den gemensamma punkten vi landade. Finspång är vår trygghet.
Men hur lätt är det att hitta det där makalösa husprojektet med extra allt när man vägrar söka utanför kommunens gränser? Den som väntar på något gott… För en dag fanns huset bara där. En annons på nätet om att Bruksgården i Igelfors skulle säljas. Ett hus som kommer kräva mycket. Men ett hus som vi, direkt när vi klev in, kände att det här är vårt paradis vi fantiserat om.
Jag hörde någon gång att människan alltid är som allra lyckligast imorgon. Att vi alltid tänker att ”bara det här händer så kommer det bli lite bättre”. Jag vill inte leva så. Jag vill inte leva med känslan av att Finspång blir bättre imorgon. Och jag tror inte att det är så heller. Finspång är sitt bästa jag. Kanske kan det utvecklas mer, men det hindrar inte livet att vara som bäst just nu även om det skulle bli bättre imorgon.
Vi sökte vår husdröm och fann den i Finspång. Precis som vi visste. Borta bra men Finspång bäst.
