Med de korta och hurtiga orden ”hej och hopp” brukar min 90-åriga vän hälsa mig välkommen. Han hoppar inte, utan är klok nog att ha båda benen på marken eller golvet. Om jag varit lika klok hade jag inte behövt få ont i höften.
Normalt gympar jag inte, men en förmiddag i augusti flög det i mig att följa Sofias gympaprogram i SVT. Det blev ett kort framträdande. När jag skulle höja högra armen och samtidigt sparka upp högra benet not handen gick något galet. Det betydde en försiktig vecka med att ta mig fram, särskilt i trappor och motlut. Jag borde inte ha trott att jag var lika vig som när jag var 50 år, det är ändå trettio år sedan jag var i den åldern, så jag fick skylla mig själv. Jag är inte dum, men jag blir alltmera korkad.
Sommaren har varit motig. En smäll kom när jag var på Urologen på Vrinnevisjukhuset. Efter närmare fyra års drabbning med cancer i urinblåsan stod jag som förlorare. Beskedet kom att blåsan gjort sitt. Den är för svag för att hjälpa mig att kissa, den är ändå 80 år gammal, och varken operationer eller medicinering kan göras längre.
Nu blir det kateter som ska hjälpa mig att kissa. Beskedet kom oväntat. Senaste året har alla behandlingar och kontroller varit positiva och mynnat ut i att ”det ser bra ut”. Det har invaggat i en viss säkerhet. Vändningen kom snabbt och tog mig på sängen, det medger jag. Nu har jag en påse för dagtid, som ska bytas en gång i veckan, och en extra påse för nätterna, som byts varje kväll. Var tredje månad sker kateterbyte. Det är så livet gestaltar sig framöver. Jag försöker fungera som vanligt och gilla läget.
Tornseglarna över Östermalm och Dunderbacken i år har nu flugit mot sydligare breddgrader. Mona-Lisa Lindgren har följt fåglarna ungefär halva sitt liv och fört statistik när de respektive kommit i maj och lämnat Finspång i augusti. ”De brukar vanligtvis flyga iväg runt 15-17 augusti, men i år lämnade de oss tidigare. Jag vet inte exakt när de försvann, men jag såg ingen svala efter 10 augusti, säger Mona-Lisa. Jag tror att hon redan börjat längta till maj 2027, då hon får spana i luften igen.
En kvinna jag mötte undrade om jag sett förstörelsen på Grosvads campingplats. Det hade jag inte, så jag åkte dit för att konstatera fakta. De var rena vandaliseringen av stugan för tvätt, dusch och toalett. Toalettstolen var helt förstörd, dörrarna uppbrutna och flera grejer strödda framför stugan. De tre stugorna för boende verkade inte angripna, men börjar bli ofräscha. Jag vet inte om campingen varit öppen i år, men troligtvis inte. En skam-fläck för Finspång. Hur blir framtiden för campingen?
Snart är det val, ingen kan väl undgå det. Attacker på partiernas valtavlor har gjorts och det är så dumt. Man får tycka vad man vill om partierna, men det är respektlöst att riva ner skyltar och affischer.
